Wilkesbacka är en gård med mycket gamla anor och omnämns i skrift redan 1442 då egendomen redovisades till Torsång som skattebergsmanshemman. Stavningen av gårdsnamnet har växlat genom tiderna, några exempel är Wikingxbakka, Vilkesbackan, Vilkesbacka och Wilkesbacka.

   

Under Gustav Wasas tid ägdes gården av Måns Nilsson Svinhufvuds dotter Anna och hennes make Hans Persson, stamfader till ätten Svinhufvud af Qvalstad. Under 1600- och 1700 talen var Wilkesbacka i prästerlig ägo. Från ca 1760 fram till 1902 ägdes gården av släkten Polheimer, en namnkunnig bergsmanssläkt. Efter detta har gården bytt ägare ytterligare ett antal gånger.

   

Trots att Wilkesbacka det senaste seklet har bytt ägare ett flertal gånger har gårdens karaktär ändå bevarats väl. Även inomhus har renoveringar gjorts försiktigt och alla ursprungliga dörrar, gångjärn och beslag från 1700-talets Stjärnsund finns kvar. Ett av gavelrummen står kvar med ursprungliga väggmålningar. I samband med att det andra gavelrummet renoverades för några år sedan hittades väggmålningar under två ytterligare lager färg samt ett otal tapetlager. Tyvärr var ingen av väggmålningarna i restaurerbart skick. I detta rum hittades även ett flertal inristningar i väggbrädorna. Framförallt finns speciella cirklar men även kryss. Dessa skulle enligt uppgift skydda mot ”det onda ögat”. En inskription består av en kort vers på franska som lyder ”La vertu surpasse beauté, EMP, 1772”. Översatt till svenska ”Dygden överträffar skönheten”.

   

Ursprungligen låg gårdsbyggnaderna på krönet ovanför nuvarande bebyggelse i det som nu är hästhage. Kvarvarande stenar från husgrunderna påminner om denna tid. Det är inte helt säkert när nuvarande mangårdsbyggnad, med tillhörande flyglar, i s.k. Karolinerstil uppfördes och inte heller av vem. Högst troligt är att det var konstmästaren (eller bergsfogden som han också kallades) Olof Trygg (1697-1745) som lät bygga husen. Han vigdes på Wilkesbacka med aspebodadottern Elisabeth Forslind 1728. Wilkesbacka var då troligen familjen Tryggs lantegendom. Enligt en uppgift är den röda herrgårdsbyggnaden från 1504 och att den varit uppförd i Siljanstrakten och sedan flyttad. Mer troligt är dock att byggnaden är från tidigt 1700-tal.

     

Markscheidern Anders Polheimer (1705-1767), brorson till den mer namnkunnige Kristoffer Polhem flyttade till Wilkesbacka 1760. Han ärvde gården genom sin fru Anna Catharina Wiens (1721-1792) dotter till Hans Magnus Wiens och Elsa Hallenius. På denna tid bestod Wilkesbacka av fler hus och byggnader än idag. Flera gamla bodar och härbren såldes under första världskriget. Wilkesbacka var 1761 som en egen liten by då, förutom den stora Polheimska familjen med 10 barn, det även bodde fem drängar och fem pigor på gården.

   

Bergsnotarie Johan Carl Polheimer som dog 1902 blev den siste i släkten Polheimer som bodde på Wilkesbacka.

   

Under 1920- och 30-talen utnyttjades Wilkesbacka som sommarkoloni för barn från Eskilstunatrakten. Då uppfördes det som idag kallas ”trädgårdshuset” där barnen intog sina måltider. De sov i mangårdsbyggnaden och fick bada i en liten damm i bäcken som rinner från Dammsjön mot Aspån och Lilla Aspan. På väggarna på övervåningen, i det som tidigare var en oinredd vind, kan man fortfarande se en mängd inskriptioner, eller rättare sagt inristat klotter, efter dessa barn. Senast för några år sedan kom det besökare till gården, som varit här som barn.

   

Förutom inristningarna ovan finns det mer ”klotter” bevarat. På en numera lös bräda som tidigare satt på en av väggarna på ovanvåningen finns, förutom flera olika namn och årtal en vers;

   

Alma Margaretha Hansson (?)

Lilla Aspeboda den 19 Oktober 1883

”Jag är en fattig flicka, som lever ensam här.

Ja, ensam och förskjuten av den jag hållt så kär.

Ja Herren skall nog straffa den som otrogen är

Och den som sådan falskhet uti sitt hjärta bär”

Man undrar vilket trauma som ligger bakom denna diktning.

   

Gården som idag består av mangårdsbyggnad samt en flygel hade tidigare ytterligare en flygel. Det berättas att denna flygel spelade bort på 1920-talet av dåvarande ägaren. Byggnaden flyttades till Lilla Aspeboda, byggdes om och var under en tid byns affär. Det berättas att inte bara denna flygel spelades bort utan så även en vacker kakelugn på fötter från 1700-talet som stod i ett av gavelrummen.

   

Såsom många äldre gårdar har även Wilkesbacka sina spöken, eller i varje fall sägs det så. Det är dock först efter det att gården gått ur släkten Polheimers ägo som man hörde talas om spökerierna.

   

Den första av berättelserna berättar om hur det under Knåp Olof Danielssons tid som ägare till gården kunde lysa från ett av gavelrummen på ovanvåningen trots att ingen bodde där då samt om förfärliga oväsen på nätterna. Det var inte förrän Knåp Olof lät göra en helrenovering av huvudbyggnaden och man i ett lönnfack hittade s.k. fjärdparter i Falu Gruva som spökerierna upphörde. Dessa kunde bytas in mot aktier i Stora Kopparbergslags AB vilket ledde till att Knåp Olof blev smått förmögen.

   

Den andra berättelsen handlar om en 20-årig kvinna från Eskilstuna som 1929, strax innan kolonibarnen anlände, dödade sitt eget nyfödda barn. Det sägs t.o.m. att barnet skulle ha blivit begravt under förstubron. Det är denna mörderskas ande som sägs bo kvar på gården.

   

Mats föräldrar köpte Wilkesbacka 1962 och hade först uppfödning av fjordhästar och senare fullblodsaraber. Läs mer om arabstuteriet.

   

Mats övertog Wilkesback 1992 och pendlade under många år mellan sitt arbete som klinikveterinär på SLU i Uppsala och gården. År 2002 flyttade han upp med familjen och driver nu egen hästklinik på gården. Stallet inhyser förutom egna hästar även inackorderingar. På sommrarna erbjudes sommarbete.

Välkommna för ett besök!